onsdag 23 januari 2013

Paracetamol

Det gör så ont nu. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen - vad jag ska göra. 

Jag tänker på paracetamolen som en väg ut. Om jag tar tillräckligt många och blandar med fenobarbitol och alkohol så är det en väg ut. (Jag har läst på minsann.)

Det som skrämmer mig är att jag inte längre orkar tänka på hur mina nära skulle påverkas av min utväg. I vanliga fall översköljs jag av smärtan jag vet att jag skulle åsamka dem, men nu är det som att jag inte längre har rum för deras sorg. Min egen är tillräckligt stor.

Jag är så nära nu. Jag är så nära och ändå så långt bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar