tisdag 22 januari 2013

Ridå

När min partner kom hem ikväll låg jag på soffan och mådde fruktansvärt dåligt. Han satte sig bredvid mig och jag berättade om alla problem och hur jag inte kan se nån väg ut ur dem. (Jag mådde så dåligt att jag seriöst kontemplerade att gå ut och ställa mig på spårvagnsspåret, fast det sa jag inte till honom.) Jag minns inte hur samtalet avslutades mer än att jag inombords var frustrerad över att han som vanligt lyssnat men aldrig gör något praktiskt för att hjälpa mig till bättre vård. 

Iaf så märkte jag några minuter senare att han pratade i telefon i ett annat rum med dörren bara lite på glänt. Jag blev så lättad och glad! Jag tänkte: "Äntligen gör han nåt! Han ringer psykologen eller nån av mina vänner eller till 1177. Han gör nåt för att hjälpa mig. Han fattar att jag inte kan göra det själv".

Medan han pratade i telefon gick jag ut på balkongen och rökte. När jag kom in efter en stund hade han avslutat samtalet/samtalen. Jag väntade bara på att han skulle komma och berätta för mig vem han hade pratat med och vad som blivit överenskommet. Ska jag till psykologen imorgon? Har jag fått en läkartid i veckan? Ska vi åka till akuten? Men nej, han ställde sig och gjorde middag.

Det gick en timme. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var han hade pratat med. Svaret var: "Det var [hans släkting] som ville ha hjälp med ett datorproblem". 

... [jag saknar ord]

Jag visste inte att det var möjligt men jag gick sönder lite mer där och då. 
Ridå alla förhoppningar om min partners hjälp.
Ridå alla förhoppningar över huvud taget.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar