lördag 16 februari 2013

Bok: Jag vet inte var psykoser kommer ifrån

Jag har aldrig haft en psykos. Ingen i min familj- eller vänkrets har lidit av psykoser. Jag har knappt träffat nån med en psykos en gång, åtminstone inte som jag vet. Mina näras och mina egna psykiska lidanden har alltid hört hemma under neuroser med dess depressioner och manier. (Även om min diagnos borderline har just det namnet därför att den som först benämnde problemet tyckte att patientgruppen hade drag av både neuros och psykos, och inte kunde klassificeras som endera). Det var nog därför jag lånade hem boken Jag vet inte var psykoser kommer ifrån - om att insjukna och leva med en psykossjukdom, skriven av Pebbles Karlsson Ambrose. Jag ville helt enkelt veta mer. 

För mig som alltså inte kan nåt om psykoser var det intressant att få beskrivet hur en psykos kan se ut. Det går nog inte att förstå hur det känns för en person med en aktiv psykos, men jag vet definitivt mer om psykossjukdomar nu än innan jag hade läst boken. Dessutom hade jag ingen aning om att det fanns en gränsdiagnos som den författaren blivit diagnosticerad med: schizoaffektivt syndrom. Det är när psykosen blandas med maniska eller depressiva drag.

Karlsson Ambrose ger sig på ett ambitiöst projekt: hon vill inte enbart skriva en personlig sjukdomsberättelse, utan har med en faktadel med rubriker såsom slutenvård; tvångsvård; ekonomiska konsekvenser; samtvad anhöriga ska tänka på vid utskrivning. Det är fint och bra - problemet är bara att författaren gör breda generaliseringar om hur vården av psykpatienter går till. Dessutom utgår beskrivningen från nån slags idealbild av hur sluten- och öppenvård fungerar i Sverige. Nu må en fjärdedel av Sveriges befolkning bo i Stockholm, men jag tror inte ens att hela Stockholms landstings psykvård är uppbyggd på ett enda sätt, med t.ex. behandlingsansvariga i öppenvården samt en ansvarig kontaktperson varje dag i slutenvården. Det gör att den som har läst denna bok och därefter kommer i kontakt med den svenska vården riskerar att bli både förvirrad och besviken. 



Jag tycker att det var lärorikt och intressant att läsa denna bok, och det är ett bra försök till praktisk informationsspridning för både patienter och anhöriga i faktadelen. Jag skulle gärna se liknande initiativ i nån slags "psykfallets & anhörigas överlevnadshandbok", men den bör varna för att vården ser olika ut i olika delar av landet, samt kanske innehålla lite mer av ett kritiskt förhållningssätt till vården.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar