fredag 15 februari 2013

Oväntat

För er som följer mig på Twitter så kommer det inte som nån nyhet att jag är utskriven sen flera dagar. Jag var inlagd lite mer än två veckor, för första gången med LPT (tvångsvårdsintyg), och för första gången så lämnade jag avdelningen med en känsla av tacksamhet över min tid där. 

Jag har aldrig tidigare varit inskriven så länge, och jag tror att anledningen till att det funkade den här gången var mycket tack vare vårdintyget. Tidigare har jag alltid kunnat skriva ut mig när jag ville, vilket jag också gjort alldeles för tidigt (förutom de gånger då jag blivit utkastad för snabbt). Den här gången var jag tvungen att försöka samarbeta med personalen eftersom jag var beroende av deras välvilja. Dessutom försökte jag vara tydlig(are) med vad jag behövde från deras sida för att det skulle funka. 

En annan anledning till att det fungerade den här gången tror jag är att jag kunde ge avdelningsläkarna ett hyfsat avgränsat problem att åtgärda: hög ångest. Jag fick testa en medicin som gav väldigt bra effekt på mig, vilket gjorde att både jag och överläkaren nog kände oss nöjda med vårdtiden när jag blev utskriven. Den gjorde liksom skillnad.

Jag vet att det är lätt att se många saker inom slutenpsykiatrin som problematiska (för att de är det) och fokusera på det. Därför känns det väldigt skönt, både som patient och som psykaktivist, att kunna peka på ett tillfälle då slutenvården verkligen har varit ett bra inslag som har stärkt istället för stjälpt mig.

Jag ville egentligen ta med blommor till personalen när jag skrevs ut, men jag fegade ur. Jag skickar ett allmänt tack här istället och skänker några digitala ranunkel till allmän beskådan.


1 kommentar: