tisdag 19 februari 2013

Skillnad

Mötet gick bra! Det var en väldigt mjuk och samtalsfokuserad psykiater jag fick träffa. Någon skulle kanske ifrågasätta att det går att bedöma hur bra en läkare är på ett enda, halvtimmeslångt möte men, tro mig: det märks på en minut hur läkaren är och om vi kommer att passa ihop. 

Det enda dåliga var att det visade sig att hen bara kommer arbeta på mottagningen våren ut, så jag kommer inte få behålla hen som min psykiater. De har verkligen svårt att rekrytera till den arbetsplatsen, men det är nog inte så konstigt heller, för arbetsmiljön verkar vara mycket stressad och på andra sätt inte-så-stöttande. 

När jag kom hem råkade jag hitta en fyra år gammal blogg som jag inte läst på länge. Då höll jag fortfarande på att bråka med mottagningen för att få komma in där, och jag hade alltså ännu inte fått min borderline-diagnos. Så här skrev jag vid ett tillfälle 2009:
Livet är för tillfället mitt eget privata helvete. Jag bollas mellan läkare, sekreterare, sjuksköterskor; ansvariga och icke ansvariga; vikarier och hyrläkare... Ingen tar ansvaret och säger: du är min patient - jag ska ta hand om dig. Alltid nån ny istället, alltid får jag börja om från början med min historia.
Det är bra för mig att kunna gå tillbaka i tiden och se hur jag mådde då, för jag har så dåligt minne och tenderar därför att tro att jag alltid mått som jag gör just nu. Jag har verkligen kommit långt sen den tiden. Jag har fått en utredning, blivit diagnosticerad, fått medicin, gått i terapi, hittat nya intressen och på det stora hela blivit så mycket stabilare och starkare. Det är viktigt att komma ihåg att jag faktiskt mår så mycket bättre nu för tiden, både i enskilda stunder och som ett genomsnitt. Visst, jag försökte ta livet av mig för en månad sen, men jag vågar faktiskt se det som ett tillfälligt nederlag, snarare än ett tecken på hur jag mår. Jag vågar tro på en ljusare framtid. Och det, mina vänner, är faktiskt ett oerhört stort tecken på framsteg för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar