måndag 11 mars 2013

Film: Sluten avdelning

Igår kväll såg jag båda delarna av dokumentären Sluten avdelning från 2010. Jag hade helt missat denna dokumentär (förstår inte hur jag lyckats med det) men blev av en slump tipsad om den på Twitter. Det är Maud Nycander (som helt nyligen gjorde hyllade Palme-dokumentären) som under 1,5 år följde det dagliga livet på en avdelning för bipolära på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Filmen sändes i två delar på SVT och verkar ha fått en hel del fin kritik

Jag blev faktiskt mer berörd av denna film än vad jag trodde att jag skulle bli. Först var jag lite besviken över att dokumentären enbart skildrar bipolära patienter, men det gav sig efter en stund. Jag kunde ändå känna igen mig en hel del i patienternas berättelser. Bl.a. så pratade en av patienterna ganska mycket om hur svårt hen haft att acceptera sin diagnos och hur den kommer att påverka hela hennes liv p.g.a. manierna och depressionerna. Detta avhandlades också i samtal med överläkaren, som faktiskt var mer filosofiskt och existensiellt inriktad än vad jag är van vid att träffa på hos en psykiater.

Som borderline-diagnosticerad lider jag också av svängningar, fast mina kommer och går mycket snabbare. Dessutom anses ju borderline vara ett personlighetssyndrom i motsats till en sjukdom, vilket gör att det anses gå att bota*. Jag insåg när jag tittade på Sluten avdelning, att det faktiskt hjälper en hel del att jag tänker mig fri från borderline om fem år.

Andra delen av dokumentären handlar specifikt om invandrares särskilda utsatthet för psykisk ohälsa. "Immigranter löper sex gånger större risk att drabbas av en psykisk sjukdom, till exempel manodepressivitet", säger den överläkare som medverkar i filmen till SVD:s recensent. Det är fruktansvärda siffror; för mig är det en bra infallsvinkel att särskilt lyfta fram migrationens nedbrytande kraft på människors psyke. Men just p.g.a. att många de invandrade patienterna varit med om trauman som orsakat deras lidande, blir jag illa till mods av hur detta faktum hanteras av vården i möte med traumatiserade patienter. 

Vi får bl.a. följa Fatema från Bangladesh som varit politiskt aktiv i hemlandet och blivit gruppvåldtagen av polisen, varpå hon blivit förskjuten av sin familj. Nu är hon i Sverige och söker asyl tillsammans med sin nioårige son, men har fått avslag. I dokumentären har hon en krisreaktion och försöker ständigt ta livet av sig. Hon blir kvar på avdelningen i tre månader och kan enbart ta sig samman någorlunda när hon får möjlighet att gå under jorden. 

Denna patients sammanbrott hanterar läkaren genom att säga till patienten att hon måste leva för sin sons skull. Av vad vi får se i dokumentären så erbjuds denna svårt traumatiserade patient, som ständigt uttalar hur äcklig hennes kropp är (något som jag helt klart tolkar som ett resultat av våldtäkten), ingen terapi som skulle kunna avhjälpa hennes ångest. Hon läggs i bälte varje dag och får starka mediciner. Någon bearbetning av vad som hänt verkar inte ske. Detta får mig att bli väldigt illa till mods. Jag är säker på att personalen vill väldigt väl, och många verkar engagerade av hennes öde, men det känns så långtifrån tillräckligt.

Överlag är detta en väldigt bra film som tydligt skildrar att psykpatienter är helt "normala". För mig som har egen erfarenhet från psykiatrin är detta naturligtvis ingen nyhet, men jag förstår att människor som är helt skilda från psykiskt lidande kan behöva se denna film för att förstå vem den genomsnittliga psykpatienten är. 


*Det råder dock delade meningar om borderline-diagnoses möjlighet att bota. Vissa praktiker menar att det mer går att lindra symtomen, men att känsligheten kanske alltid kommer att finnas med. Min psykolog har dock varit med och tagit bort diagnosen från patient som inte längre uppfyllt kriterierna.

1 kommentar:

  1. Oj, har också missat denna filmen/dokumentären. Hade gärna sett den men tror inte jag hade fixat det mentalt. Får bli när marken inte gungar lika fort. Hoppas du mår OK. kram

    SvaraRadera