tisdag 12 mars 2013

Integritet: Kroppsvisitering

Igår på Twitter startades en diskussion om kroppsvisitering vid inläggning i sluten psykiatrisk vård. Detta med anledning av ett utlåtande från Socialstyrelsen i december om att det är olagligt att "rutinmässigt" kroppsvisitera någon som är inlagd frivilligt. Det var alltså ingen direkt nyhet men uppmärksammades av några som brukar skriva om psykiatrirelaterade frågor.

För mig kom detta faktum som en överraskning. Jag har visserligen själv aldrig blivit kroppsvisiterad vid ankomst till sluten psykiatrisk avdelning, men jag har trott att det berott på underlåtelse från personalens sida. Allra första gången jag blev inlagd i Göteborg så gick skötarna nämligen igenom mitt bagage och bad mig tömma fickorna - något som sedan dess inte har skett. Jag och andra inlagda har diskuterat hur lätt det skulle vara att skada sig på avdelningen, trots inlåsta duschslangar och beslagtagna sladdar. Jag minns första gången jag skulle tvätta på avdelningen, och fann en flera kilo tung tvättmedelsförpackning stående helt öppet i tvättrummet. (När jag påpekade olämpligheten i detta för en skötare ryckte hen mest på axlarna.)

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Å ena sidan är patienter en mycket utsatt grupp som ofta får sin integritet kränkt, och en kroppsvisitering kan uppfattas högst kränkande och t.o.m. utlösa obehag, kanske särskilt för personer med kroppsrelaterade trauman bakom sig. Å andra sidan ska slutenvården förhindra att människor gör sig själva illa, kanske så illa att de dör. 

Jag kan förstå frustrationen som signaturen Emmi uttrycker i sin kommentar till artikeln jag länkade ovan:
Detta är helt otroligt! Om en patient suiciderar så får sjukhuset stå till svars för det. Om en patient kroppsvisiteras för att hitta ting som kan möjliggöra suicid så får sjukhuset kritik för det. Moment 22?
Visserligen kan en tycka att patienten själv har ett ansvar att upplysa personalen om hen riskerar att skada sig. Arbetssättet på de slutna avdelningar jag befunnit mig på har alltid varit att jag som patient ska söka upp personal och berätta om eventuella suicidplaner samt överlämna farliga föremål. Dock har denna regel ibland känts mer som en pengasparande åtgärd än en regel som är till för patientens bästa. Dessutom är det inte alla människor som i en sådan situation klarar av att söka upp någon och berätta om sina kanske allra mörkaste och mest skamfyllda känslor. 

Det var blandade kommentarer bland oss som diskuterade detta. Eftersom jag själv inte genomgått en ordentlig kroppsvisitering som sagt så vill jag gärna lämna öppet för åsikterna från andra, och kanske särskilt de som har erfarenhet av att bli utsatt för integritetskränkande handlingar. Vad tycker ni som läser detta? Kom gärna med kommentarer!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar