tisdag 26 mars 2013

Ögonöppnare

Jag är känd för att ofta ställa in träffar med mina vänner. Ökänd. Och inte verkar jag lära mig heller; glatt bokar jag in fikor, bio, promenader och annat smått och gott för att sista stund ringa och säga att jag inte orkar. Detta är naturligtvis frustrerande för mina kära, även om de nog med tiden lärt sig att något vi bestämt kanske inte är skrivet i sten. 

Jag skäms när jag ställer in. Så klart. Däremot har jag inte vetat hur jag ska hantera detta problem, för jag vill inte sluta planera att göra roliga saker. Jag behöver komma ut och jag vill verkligen träffa mina vänner.

Men så hände en intressant sak på förra parsamtalet. Partnern & jag pratade om varför vi varit så osociala i det senaste, och då kom naturligtvis detta på tal. Då berättade Partnern en sak som jag själv inte tänkt på, nämligen fenomenet att jag aldrig ställer in resor eller andra större evenemang. Jag kan må dåligt när vi åker iväg på en sådan sak, men aldrig, aldrig att jag skulle säga till hen: "du, jag orkar inte åka till Köpenhamn i helgen". 

Av detta drar både Partnern och jag slutsatsen att om jag verkligen vill göra något och/eller om det är pengar inblandade, så tar jag mig alltid samman och genomför saken även om mitt inre skriker nej. Alternativt att jag ställer upp om jag tror att hen blir för besviken eller att det ska bli bråk. Resultatet är oavsett orsak att det brukar bli trevligt, och mycket sällan har jag ångrat att jag ignorerat mina känslor.

Det här beteende kom som en överraskning för mig, och var inte så roligt att höra, men det var välbehövligt. Det blev en ögonöppnare. Jag har funderat en del på det sen dess, och försökt tänka på detta när jag gjort små grejer. För det blir ju ganska otrevligt om jag ställer in saker i framtiden, och vet att hade det handlat om något annat så hade jag antagligen kommit iväg. Så förhoppningsvis kan detta hjälpa mig att agera enligt planerna. 

Har du svårt att komma iväg på grejer? Hur gör du i såna fall för att hantera jobbiga känslor kring det?


4 kommentarer:

  1. Jag är också den som alltid ställer in, och precis som du handlar det främst om sociala sammanhang "på nära håll". Har jag planerat en resa gör jag den, och handlar det om jobb ställer jag aldrig in (även om jag kanske egentligen borde pga. sjukdom).

    Jag har funderat mycket på det och insett att den jag är och den jag vill vara är två olika personer. Jag är inte social, inte när det handlar om att vara social öga mot öga. Det gör mig trött och tar tyvärr mer energi än det ger. Det handlar inte om att jag inte tycker om mina vänner, utan om att jag helt enkelt inte orkar. Däremot vill jag väldigt gärna vara social. Jag vill väldigt gärna vilja träffa mina vänner (de är ju så fantastiska)! Det gör att jag initialt tackar ja, tänker att den här gånger går det, och sen avbokar jag när det närmar sig. Självklart inte alltid, men oftare än jag önskar.

    Jag har fortfarande ingen "lösning" på det här, men har börjat testa acceptansspåret. Jag har väldigt sociala vänner som umgås ofta och mycket, och jag kanske träffar dem några gånger varje termin. Jag umgås med min man, träffar min syster då och då och min bästa vän, men större krets än så är det väldigt sällan jag orkar träffa. Jag har försökt i flera år men lyckas inte ändra mig själv - jag funkar så här. Då finns bara acceptans kvar. Det jag försöker är att bli mer realist: tror jag på allvar att jag kommer att kunna gå på den där festen tackar jag ja. Annars tackar jag nej redan från början.

    Det är trist och svårt att prata om med vännerna, men jag har inget annat sätt. Jag kan ju inte göra om mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Det var väldigt intressant att läsa, och lustigt nog stämde det inte alls överens med min bild av dig. Eller nja. Jag har fått bilden att du är en människa som värnar din integritet, men jag trodde nog att du var lika social AFK som du är på Twitter.

      I alla fall var det väldigt skönt att höra att det finns högpresterande, "normala" människor som hamnar i samma sociala fälla som jag.

      Radera
    2. Du är långt ifrån den första som säger så: jag tror många uppfattar mig som väldigt social eftersom jag vet hur jag förväntas föra mig. Och i grund och botten är jag nog social, men min fibro och min oförmåga att sortera (jag blir oerhört trött att ljud, ljus och rörelser) har helt klart dämpat glädjen i att träffa människor. På internet är det en helt annan sak. Där väljer jag umgänget när jag önskar det. Jag kan sitta hemma i tystnad, prata med er när jag orkar och stänga av när jag inte längre orkar ta in. På det viset får jag utbyte och intellektuell stimulans (för den saknar jag enormt när jag är ensam) men slipper de tröttande momenten. Internet är bokstavligen min livlina till allt vad socialt liv heter :)

      Radera
    3. Åh, vad jag känner igen det där med att folk tror så mycket om ens förmåga! Jag får jämt höra "men du som är så företagsam/stark/glad etc" när jag säger att jag inte orkar. Internet är så himla bra på det sättet, precis som du säger.

      Radera