tisdag 19 mars 2013

Parsamtal och tårar

Idag var det dags för parsamtal igen, denna gång med båda kuratorerna. De visade sig utgöra bra motpoler till varandra, då den ena pratar mycket och den andra litet. Jag är faktiskt imponerad av deras kunnighet så här långt.

Mot slutet av samtalet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det bara svämmade över. Jag satt och tänkte: "Det är ok att gråta, det är ok", men det känns aldrig så inför främmande personer. I vanliga fall trycker jag tillbaka känslostormen, och blinkar tills tårkanalerna torkat. Men det kom så nära när två okända personer satt med fullt fokus på mig, och jag skulle svara på känsliga frågor. 

Vi pratade om att jag ofta ställer in saker och att det går ut över relationen till Partnern. Jag förklarade att anledningen till att jag ställer in nog är att jag tror att mina vänner inte kommer orka med mig om jag mår dåligt, så jag skyddar dem och i förlängningen mig själv genom att inte visa mig när jag drabbas av ångest eller blir riktigt deprimerad. Det var när ena kuratorn frågade vad jag kunde göra för att våga visa upp mig som jag är, som tårarna kom. Det känns verkligen såååå privat, och kanske lite omöjligt. Jag menar, jag kan fortfarande inte gråta utan händerna för ansiktet ens hos psykologen, och då har jag ändå gått där i nästan tre år.

Ändå känns det bra att utsättas för dessa små (välvilliga) konfrontationer. Det känns som att det får mig att se mig själv på ett annat sätt. Jag ser fram emot nästa tillfälle - som tyvärr blir först om en månad - och hoppas att jag kommer lära mig något då också. Jag hoppas bara att jag inte kommer sitta och gråta varje gång vi ses...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar