tisdag 16 april 2013

Insikter & eftertankar

Idag var det dags för tredje parsamtalet för Partnern och mig. Återigen blev jag positivt överraskad över hur mycket ett enda möte kan generera i form av insikter och nya tankar. Jag önskar att jag minns allt som sas för jag fick flera aha-upplevelser kring hur vi missförstår varandra eller antar att den andra känner på ett visst sätt.

Vi pratade bland annat om att jag är rädd för att bli övergiven när jag mår dåligt - så rädd att jag till och med känner krav på mig när jag mår som sämst. Jag tänker nämligen att Partnern kommer tröttna på mig om jag inte "skärper mig" (något som jag egentligen inte kan göra). Det visade sig dock att hen inte alls tänker så, utan det är jag själv som lägger de kraven på mig. Visst kan hen känna hopplöshet när jag ser allting svartvitt och drar in hen i mitt mörker, men det har aldrig gått så långt att hen tänkt: "nu ger jag upp".

Vi pratade även om detta att jag länge faktiskt inte ville acceptera min diagnos. Inte på så sätt att jag ogillade den - tvärtom - men tydligen* ville jag inte ta in att jag kanske skulle bli tvungen att anpassa mina ambitioner till mina problem. Nu är detta inte en issue längre, utan jag känner mig för det mesta inte pressad. Jag försöker att undvika att träffa personer som kan göra mig avundsjuk och få mig att känna mig oduglig. Jag har börjat tänka att en praktikplats kanske är en bra start. Det känns inte lika bråttom längre. Det är skönt att höra att det faktiskt händer saker som också andra kan märka.

Slutligen sa Partnern att hen önskade att jag hade en "känslomässig buffert" som jag kunde bygga upp när jag mår bra, som kan skydda mig om jag börjar må dåligt. Hen menade att jag hittills alltid ramlat rakt ner i avgrunden när något dåligt händer: d.v.s. jag kan inte stoppa mig själv när jag börjar må dåligt. Detta tål att tänkas på. Jag tycker ändå att jag har vissa tankar numera som försöker hjälpa mig upp om jag är på väg ner, men det är nog så att Partnern inte märker dem eftersom jag inte pratar om det. 

Hittills kan jag verkligen rekommendera parsamtal för folk som känner att de behöver ett forum för att mötas och prata om sådant i relationen som kanske inte får plats annars. Det kan säkert vara jobbigt på samma sätt som terapi kan vara det, men jag tror att det är så värt det. Jag är nyfiken på vad vi kommer att komma fram till nästa gång.

Har du gått i parsamtal? Vad tyckte du om det och vad gav det dig? 


* Jag skriver "tydligen" för att jag själv inte minns detta. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar