torsdag 11 april 2013

Vändningen

Lauren skrev så bra på sin blogg för en stund sen om detta med att vilja hjälpa sina vänner som mår dåligt, men inte veta hur:
Vill hjälpa men det finns ingenting jag kan göra mer än att bara se på nu. Men hoppas på det bästa. Det kan vända som det gjorde för mig. Det kan vända. Det är min enda tröst. Jag önskar att personen kunde inse sitt värde, att hon förtjänar att må bra och ha ett liv.
Det hon skrev fick mig att börja fundera på vad det är som gör att människor lyckas ta sig ur alternativt återhämta sig från sin psykiska ohälsa. Vad var det som gjorde att det vände för en del av mina tvänner, medan andra fortfarande kämpar?

Jag funderade även på om en kan säga att jag har tagit mig ur det. Det är ju inte som att jag är "frisk" än, men det känns så annorlunda nu och har gjort det sen i somras, med undantag för mina intoxikationsperioder i december och januari. Jag vet inte om jag vågar tro på att det kommer hålla i sig: att jag nästan enbart kommer göra framsteg härifrån. Självklart kommer jag få bakslag, men kan jag kanske se dem som just ett steg bakåt och inte som att jag ramlar ner i avgrunden? 

Jag tror att jag ska avhålla mig från att dra några stora slutsatser ännu. Jag får ta en dag i taget och göra den så bra som jag bara kan, så kanske jag kan våga mig på en konklusion om min utveckling om några månader.

Oavsett min egen hälsostatus så skulle jag gärna vilja ta del av andras vändningar. Du är jättevälkommen att dela med dig av din historia!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar