måndag 27 maj 2013

Så nära och ändå så långt bort

I helgen hade jag besök av min bror. Hen är några år yngre än jag, men ytligt sett verkar hen mycket äldre och mer stadgad. Inuti vet jag dock inte hur gammal hen är, för det går inte att nå in. Det är stängt till min brors inre. Det går inte att komma åt vad som rör sig i huvudet och hjärtat på hen.

Min bror och jag har emellanåt väldigt trevligt ihop. Vi gillar båda shopping och mode, att fika och andra ytligheter. Men när de yttre stimuli avtar så märks det väl att vi inte har så mycket att berätta för varandra. Vår gemensamma värld är nämligen ganska liten.

Jag är inte direkt känd för att ha svårt att samtala. Med min bror så blir dock tystnaden allt mer utbredd. Det är som att en stor del av de saker jag vill prata om - psykiatri, politik, kultur - är sådant som min bror inte kan relatera till, och därför så håller jag tyst om det. På samma sätt är det säkert för hen med mig.

När jag försöker berätta för min bror om min terapi, mina mediciner, mina psykiska åkommor m.m. så stänger hen av. Det är som att det är förbjudet att prata om detta. Jag ser framför mig hur hen helst av allt skulle hålla händerna över öronen för att slippa ta del av hur jag begår detta grundläggande etikettsbrott (prata aldrig om misshagligheter).

Det känns sorgligt, för i och med detta hav av osagdheter så lär vi aldrig känna varandra. De saker som formar oss mest nu för tiden förblir kanske osynliga i den andras ögon så att vi tecknar en allt för suddig bild av varandra. Vi känner helt enkelt inte varandra, och vi försöker inte ens överbrygga det.

Det är helt enkelt väldigt trevligt när vi träffas, men också väldigt skönt när vi skiljs åt för ytterligare några månader.

Hur är det i din familj: är ni nära varandra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar