onsdag 8 maj 2013

Skammen över vad jag gjort

Varning! Det här inlägget berör suicidförsök och andra mörkheter, så läs inte om du känner att du kan bli triggad.

Jag var ute på en promenad i kväll när jag gick förbi en ambulans ganska nära där jag bor. Ända sen jag för några månader sen med ganska kort mellanrum åkte ambulans två gånger till sjukhus efter intoxikation, så mår jag lite dåligt varje gång jag påminns om det. Så också den här gången.

Jag tror att det är skammen som gör mig lite illamående. Skammen i att främmande människor (visserligen vänliga personer) kommit hem till mitt hem just precis när jag mått som allra, allra värst. Jag har i de stunderna knappt varit vid medvetande. Om nån bad mig identifiera ambulansförarna och  -sjuksköterskorna som tagit hand om mig där och då så skulle jag nog inte kunna göra det. De har sett mig i ett läge som inte min närmsta familj har sett mig i. Jag har varit i avgrunden. Ingen har spelat någon roll förutom jag och min smärta.

Och jag skäms för att jag vet hur illa jag har gjort Partnern när jag intoxikerat. Hur hen kommit rusande till sjukhuset och sen fått sitta med mig genom intag av aktivt koll, droppsättning, hundra uppkastningar och mina förtvivlade hulkningar där jag sagt "hjälp mig" tusen gånger. Hens nästintill tomma blick, och personalens halvhjärtade försök att involvera hen. Hur hen fått ta med kläder och toalettsaker ännu en gång. Psykkonsultation och hens vädjande: "Om ni inte lägger in henne nu så kommer hon om en vecka antingen vara död eller tillbaka här". 

Den meningen. Den.

Det är nog vid närmare eftertanke inte så himla konstigt att jag skäms.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar