tisdag 18 juni 2013

Saker i vården som hjälpt: Förstå reglerna

När jag var inlagd några veckor på slutenpsyk i våras så knäckte jag koden för vad jag kunde förvänta mig från personalen. Jag har nämligen alltid varit så förvånad och frustrerad över att jag kunnat sitta ensam på mitt rum en hel dag utan att någon verkar bry sig. Eller över det faktum att jag, när jag gått till personalen med ångest, bara fått en tablett och några ord om att luta mig tillbaka. 

Tricket är att inte förvänta sig att personalen ska komma ut och säga hej; istället måste en själv gå till dem och säga att en vill ha hjälp/sällskap/någon att prata med. Jag vet inte varför det är så på avdelningarna där jag varit, men jag har hört också andra säga samma sak. Det verkar helt enkelt vara någon slags (outtalad?) regel om att det är patienterna som ska gå till vårdarna, och inte tvärtom. 

När jag väl insett att det funkade så här så blev det mycket enklare för mig. Visst, jag tycker fortfarande att det är ett ansvar som ska delas på men det hjälpte inte mig att vara arg på det när jag var inlagd. Istället hjälpte det att jag fick ta initiativet och gå till expeditionen. 

(En sak som jag dock har svårt att acceptera är att det anses legitimt att lämna någon som har svår ångest ensam med den. Där tycker jag att personalen prioriterar fel om det är viktigare att gå och städa eller prata med sina kollegor.)

I långa loppet tror jag dock att vi måste prata om den här regeln om vem som ska söka upp vem, för det är inte alla som orkar söka upp ens sin kontaktperson när de mår dåligt. Dessutom är det en säkerhetsfråga att då och då titta till personer som inte visar sig ute på avdelningen. Kanske behöver de sällskap ännu mer än de som orkar söka upp?

Vad tycker du om detta? Har du varit inlagd någonstans där det varit annorlunda?

2 kommentarer:

  1. Där jag legat inne har de (numera) en regel om att gå tillsyn en gång i timmen + en gång mitt i natten. Det kändes faktiskt tryggare så, jämfört med innan då man kunde bli lämnad ensam en hel dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad bra! Det borde ju alla ställen ha. Vad glad jag blir av att höra det. Där jag varit har de alltid tittat till på natten, men inget mer.

      Radera