måndag 10 juni 2013

Vill inte alla människor dö ibland?

I går påmindes jag om det svindlande faktumet att de allra flesta människorna omkring en typ aldrig känt att de vill dö. Det var Anonym Flicka som twittrade:


För så verkar det vara. "Friskt" folk drabbas inte av livsleda även om det är motigt att gå till jobbet en måndag. De vill inte dö för att det verkar vara ett oöverstigligt hinder att laga middag. "Normala" människor verkar kunna ta de flesta vardagliga motgångar utan att blanda in döden och frågor om livet.

Det tog mig lång tid att inse att mina känslor var något utöver det vanliga: att "vanliga" människor saknar känslan av att livet är meningslöst. Jag brottades mycket med frågan hur alla andra gör för att klara av sitt liv. Att inse att svaret var att de överhuvudtaget inte kom i kontakt med frågan om att leva eller dö, medförde både en stor lättnad (jag bar på en extra börda som kunde förklara mina tillkortakommanden jämfört med andra) och en ilska över livets orättvisa ("varför jag när inte alla andra?"). 

Sen kom nästa fråga: varför känner då jag så? Fortfarande vet jag naturligtvis inte svaret på denna tiotusenkronorsfråga, men personligen tror jag att det handlar om upplevelser. Vi som har tvingats ifrågasätta om vi vill leva eller ej, har ett annat djup i oss. Vi upplever ljuset på ett rikare sätt därför att vi tillbringat så mycket tid i mörkret. Och det är kanske trots allt, trots all skit, något som är värt att leva för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar