söndag 7 juli 2013

Balans och mening

Jag försöker hitta nån slags balans i mitt liv. Balans mellan sömn och vakenhet, trötthet och rastlöshet, hunger och mättnad. Balans och måttfullhet i min vardag.

Det enda jag inte kan få för mycket av är mening. Jag behöver ingen balans mellan det och meningsfullhet, för jag har tillräckligt av det senare. Jag tänker och tänker och grubblar och grubblar över vad som kan tänkas vara meningen med livet. 

Tyvärr vet jag ju att jag inte kommer komma fram till några nya svar. Det finns liksom ingen mening, men människor verkar inte tänka på det för de fyller sina liv med saker att göra. Att alltid ha något att se fram emot verkar vara receptet, och/eller att ha för många måsten för att hinna tänka. Om jag bara kunde fylla mitt liv på det sättet så kanske jag inte skulle känna så mycket livsleda som jag ändå gör emellanåt.

Hur känner du inför livet; händer det att du känner meningslöshet?

1 kommentar:

  1. Gud ja! När jag blir överanalytisk och trött så känner jag meningslöshet. Jag har, som så många andra, sönderanalyserat meningen med livet ur alla tänkbara vinklar och vrår. Det enda jag kommit fram till, som jag kan hålla fast vid även i svårare stunder, är att det måste vara "vägen som är mödan värd". Alltså att meningen med livet är just livet. Även när allt är tungt och svårt, för det kan livet vara även när det är bra, så är det ändå på något vis livets mening. Att leva, uppleva, känna - både sorg och glädje, medvind och motstånd. Släpper jag den meningen så faller jag som en sten i en bottenlös brunn.

    SvaraRadera