torsdag 8 augusti 2013

Let me rise towards the sky

Kroppen är trött. Eller trött - vilket understatement. Den är utmattad på gränsen till svimfärdighet, den klappar ihop, den orkar inget mer. Ja, det är svårt att sätta ord på tillståndet jag lider av rent fysiskt just nu; det är som att vara en zombie som sakta kryper framåt, eller kanske som att försöka springa i ett hav.

Ingen vart kommer jag.

Och det är så jobbigt att leva när det är såhär. Mat hjälper, men jag orkar inte laga något, varken mat eller mig själv.

Jag vet att det går över - åtminstone har det varit så hittills. Men jag vet också att det kommer att komma tillbaka. 

Och jag tänker på mitt liv. På hur det alltid varit så här, i en cykel. Ner och upp och ner igen. Hur länge ska jag orka?

Jag vill inte ha det så här.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar