fredag 30 augusti 2013

Min lilla Andy

Idag var första gången på alldeles för länge som jag satt i terapistolen. Psykologen hade till och med piffat upp rummet genom att sy kuddar, det kändes fint. (Ok, ja, jag har saknat terapin och terapeuten!)

Vi pratade om min skolgång när jag var liten. Jag minns så lite av den. Vi bestämde att vi ska ägna hösten åt att prata om hur det var för mig att gå i skolan. Det känns inte så jobbigt, men tyvärr är det nog just för att jag inte minns så mycket. Jag hoppas verkligen att jag kan minnas för jag tror att jag behöver bearbeta det. 

Vad minns jag då, det lilla som finns där? Jo, att det var jobbigt att vara jag när jag var liten. Det fanns ingenstans jag var trygg förutom hemma ensam. Det var tungt i skolan med att försöka hålla sig osynlig hela tiden, och det var jobbigt hemma med mycket bråk med mina föräldrar (åtminstone i tonåren). 

Jag sa till psykologen idag att när jag tänker på det så förstår jag inte hur jag stod ut. Så många år som var så himla besvärliga, mörka, tunga, deppiga. Det är inte så konstigt att jag bara velat lägga det bakom mig, för det var inget roligt alls att växa upp som jag. Faktum är att jag tycker synd om lilla Andy. Hen var så himla utsatt och hen tog sig igenom det på bästa sätt hen kunde. 

Kanske behöver vi alla återförenas med vår lilla sjuåring inuti någon gång. Eller så hoppas jag att det inte behövs.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar