fredag 2 augusti 2013

Om att leva men att kanske vilja slippa


När jag för nån månad sen skaffade Facebook så gillade jag SPES' (Suicidprevention och efterlevandestöd) sida där, vilket har påverkat mig ganska mycket. Jag visste inte det då, men det är väldigt många efterlevande anhöriga som skriver på SPES' sida om sin sorg och om hur de försöker överleva efter att deras anhöriga valt att ta livet av sig. Många gånger är det hjärtskärande att läsa, och det är svårt för mig som inte själv varit i denna situation att kunna förstå. För mig som i perioder är suicidal är det dock en mycket bra tankeväckare kring hur mina anhöriga antagligen skulle få det om jag valde att ta livet av mig. 

(Jag såg för övrigt en film nu ikväll som handlade om meningen med livet och hur svårt det kan vara att finna sin väg. I en scen tar en person livet av sig varpå hens bästis hittar hen, hängande i ett träd. Den sorgen....)

...Ändå känner jag så starkt ibland, (som jag gjorde ikväll när jag såg den där filmen,) att självmordet kommer att bli mitt öde. Jag vill det inte men jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag känner mig så starkt meningslös och rädd för hur mitt liv ska bli.

I Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, beskriver hon hur hon arbetat fram en inre syn av sina barn på sin mors begravning; en mycket detaljerad bild som AH försöker att hålla fast vid när hon är som mest suicidal för att hindra sig att fullborda självmordet. På samma sätt har jag börjat försöka tänka mig min partner ifall jag skulle dö. Jag ser framför mig hur hen sitter i soffan, kramandes våra katter, så hjärtskärande ensam. Hen gråter och gråter, och ingen finns där för att trösta. JAG borde vara där för att trösta men nej, det går ju inte, för jag är död. Det är JAG som har orsakat hens smärta men jag kan inte hjälpa hen, jag kan inte ställa något tillrätta.

Kanske är att hålla sig i livet en teknisk fråga. Det handlar om att undvika fallgroparna och att ta till skyddsbilderna, som den ovan, för att hålla sig i livet. Beskrivningen spelar kanske ingen roll - jag vet bara att jag kämpar med mig själv varje dag nu för att hålla mig uppe. Ni behöver inte vara rädda för mitt liv, för där är jag inte, utan det är mer att jag rent teoretiskt kontemplerar självmord för att det är tungt nu, men det är ändå inte samma sak som när jag ÄR suicidal. Hoppas att ni kan förstå skillnaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar