onsdag 12 februari 2014

Bok: Lisa. Ett liv


Det här är en sorglig och sorgsen bok - det är ingen mening att hyckla med det. Helst hade författaren nog velat slippa skriva den. Men med detta sagt så vill jag tillägga att det är en mycket viktig bok, för det att den beskriver livet för Lisa och hennes anhöriga. Lisa är författarens dotter som tog livet av sig vid 37 års ålder efter ett livslångt psykiatriskt handikapp som till slut blev diagnosticerat som autism. De anhöriga är främst Lars och hans fru Gunilla, som kämpar ändlöst och tröstlöst för att deras dotter ska få ett anständigt liv.

Jag fann boken ganska jobbig att läsa. Dels för att första delen är en lite tradig uppräkning av födelsedagar och sommarsemestrar men framför allt för att när beskrivningarna börjar komma av inläggningar och misär, och hur det påverkar författaren, så blev jag väldigt illa berörd. Detta då jag påmindes om hur det varit för mig själv och främst hur det kan ha varit för mina anhöriga när jag mådde som sämst. Utöver detta så är beskrivningarna av en valhänt psykiatri som inte förmår ta ut någon riktning eller ha några mål med sin verksamhet gentemot Lisa skrämmande läsning. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad, men det gör ändå ont att läsa.



Som anhörig till någon som behandlas inom psykiatrin är det ofta som att slå sig blodig mot en kall, hård vägg när en försöker vara delaktig. Detta illustrerar Wiklund väldigt bra i många stycken. Här följer ett exempel:

”Någon månad efter Lisas intagning tyckte Gunilla och jag att det var märkligt att vi inte blev kallade till något nätverksmöte på Vårdhemmet. Vi ville få kännedom om och vara delaktiga i planeringen av Lisas vård. Vi behövde också få kommunicera om våra iakttagelser vid våra besök hos henne. […] Men, när Gunilla och jag var på våra besök hos Lisa fick vi inte träffa någon som visste särskilt mycket.”

För den som på något sätt arbetar inom psykiatrin tycker jag att den bitvis borde vara obligatorisk läsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar